Få timmars sömn med nollgradigt temperatur i tält med underställ och tunna liggunderlag. Några söta kex och te skulle göra oss förberedda för den sista tuffa vägen upp till toppen. Bestigningen började klockan 02.00 på natten för att hinna se soluppgången längst upp på toppen. Mörkret omringade oss och det ända vi kunde se var allas pannlampor som på rad lös upp den slingrande stigen upp. En tuff klättring med blandning mellan lösgrus och stenar gjordes tillsammans med dreamteamet om sex personer som positivt peppade varandra till att fortsätta. Det var riktigt tufft när två kliv blev till ett då man gled ner. Efter 3.5 timmars kämpande nådde vi till sist toppen. Väl uppe på 3726 meters höjd glömde vi av den mentala och fysiska resan vi gjorde påvägen upp. Vi alla klarade oss igenom det. I efterhand tror jag inte att jag skulle orkat göra det helt själv. Också väldigt glad över att vi klättrade i mörkret så att jag slapp se hur långt det var kvar till toppen. Så värt det! Bilderna får tala för sig själv.

Vägen ner njöt vi av den fantastiska utsikten och sällskapet som vi döpte till SUCA (Sweden, USA, Canasta och Austria/österrike). Välbehövlig frukost serverades klockan 10 för att sedan fortsätta vandringen till sjön och hot spring nedanför vulkanen. Vi badade och fortsatte njuta tills vi hörde en hög smäll. Jag trodde det var åska tills jag ser vår guid och porters/bärare livrädda springa mot oss. Strax därefter ser vi ett svart moln på himlen och folk kommer springandes mot oss. Någon gråter och folk kippar efter andan när de försöker förklara till oss att vulkanen exploderat och att vi nog bör ta oss mot säkrare plats. Men vår guide säger istället att vi ska gå tillbaka till sjön där vår mat är klar. Oroliga säger vi att hälsan går före maten men han envisas med att det kommer att gå bra. Snabb lunch för att sedan vandra två timmar till som sedan blev nästan 4 timnar. 😱

Guiden som skulle följa oss och bistå med kakor och vatten orkade inte med vårt tempo så väl uppe på toppen på ett annat berg var vi själva. Vi letade efter våra tält och bärare men utan redultat. Tillsist delade vi gruppen så att vi hade avstånd att skrika till varandra om guiden skulle dyka upp. Det tog ca 1 timma innan guiden trött dök upp. Han hade visst somnat på vägen. Gud så arg jag var. Gjorde inte saken bättre av att vi hade varit vakna i 19 timmar och vandrat i 18 timmar och guiden säger "jag TROR att vara tält är där borta" (upp för ytterligare en kulle). Nu var det mörkt och svart att se var vi satte fötterna. Men tillsist kom vi till våra tält. Middagen serverades i våra tält och arga samtalet till bossen fick vänta till dagen efter.